Gamla Fattighuset

Det första och enda fattighuset som Sölvesborg haft, stod färdigt till sitt yttre 1821. Idag är det ett av stadens byggnadsminnen.

Beskrivning

Önskemålen om ett fattighus hade funnits i staden åtminstone sedan 1770-talet men ekonomiska medel hade saknats. Speciellt stort var behovet efter branden 1801. Då förstördes 44 hushåll och 208 personer var utan hem, vilket betydde att ungefär en tredjedel av stadens invånare var hemlösa. När kung Karl XIV Johan passerade staden 1819 blev han så varmt bemött att han skänkte 1000 riksdaler till staden. Konungen sa uttryckligen att pengarna skulle användas till ett hus åt de fattiga.

Fattighuset uppfördes av det slitstarkaste tänkbara material, gråsten. Det lades ett stycke utanför västra tullen, i sluttningen upp mot Möllebacken, där det länge inte hade andra grannar än en kvarn och en liten gård. 1839 genomgick fattighuset sina första reparationer, som inte kan ha varit speciellt vidlyftiga, eftersom kostnaderna stannade vid 62 riksdaler.

När huset blev brandförsäkrat 1858, bestod det av 6 rum, 2 kök och förstuga. Ett 30-tal fattiga var inhysta här vid den tiden. Den största gruppen fattighjon var änkor och änklingar tillsammans med sina barn. Ofta var de hantverkare. Hatt- och handskmakare var hantverksgrupper som hade speciellt svårt att skaffa inkomster under senare delen av 1800-talet. Föräldralösa barn, mentalt sjuka, och ogifta äldre kvinnor är andra grupper som också har bott på Sölvesborgs fattighus. De föräldralösa barnen bodde här bara ett kort tag innan de utackorderades medan andra kunde bli kvar i upp till tjugo år. Änkor och änklingar med barn hade för det mesta eget rum. Ofta blev det väldigt trångt och de båda köken fick då tjänstgöra som sovrum.

I mitten på 1800-talet fanns det fortfarande inte någon personal på fattighuset så hjonen fick hjälpa varandra bäst de kunde. De hjon som hade möjlighet att hjälpa de sjukaste kunde få utökad veckopeng och därför var de flesta villiga att hjälpa till. Fattigdirektionens medlemmar, som bestod av betydelsefulla och framstående män i staden, turades om att regelbundet besöka fattighuset. Fattigdirektionen bestämde om verksamheten och över vilka som fick bo i huset.

Fattighuset var sparsamt möblerat och de möbler som fanns var de som hjonen själva tagit med sig dit. Det mesta av det som hjonen hade med sig kom snabbt i fattigkassans ägo eftersom de som räknade med att tillbringa resten av livet på fattighuset var tvungna att testamentera sitt lösöre dit. De vanligaste ägodelarna som hjonen hade med sig till fattighuset var en säng med tillhörande sängkläder, ett bord eller en stol och några kläder av lin. Kvinnorna ägde ofta något textilredskap, t.ex. en spinnrock eller en nystvinda. Många ägde också något som avslöjade att de en gång haft det bättre ställt. Det kunde vara en psalmbok, näsdukar eller kanske en spegel. I riktigt fattiga tider kunde det hända att fattigdirektionen köpte kläder och möbler till fattighjonen.

Gamla fattighuset är i sig mycket välbevarat. Interiört finns snickerier, två kakelugnar, spishäll m.m. bevarat sedan byggnadstiden. Huset ingår som en omistlig del av Sölvesborgs bebyggelsehistoria och är mycket intressant, inte minst ur socialhistorisk synpunkt. Sedan 1940 används fattighuset som museum för Sölvesborgs och Listers härads fornminnesförenings samlingar. Gamla fattighuset förklarades som byggnadsminne 1996. Huset är beläget inom riksintresseområde för kulturmiljövården: Sölvesborgs stad vars stadsplan är ett av landets bäst bevarade exempel på senmedeltidens regelbundna torgstäder. Staden växte upp i skydd av Sölvesborgs slott, ett av medeltidens viktigaste danska riksfästen. Efter en stadsbrand 1801 återuppbyggdes handelsstaden med en ännu delvis väl bevarad småskalig bebyggelse.

Texten är hämtad från Länsstyrelsens hemsida www.lansstyrelsen.se/blekinge/

Tillfällen (<% occasionResult.length %>)